Retorik som provocerar

Man irriterar sig lätt på sina "motståndares" retorik. I mitt fall har irritationen, när det handlar om livsåskådningsfrågor, ofta riktat sig mot den retorik som Christer Sturmark använder när han debatterar. Det handlar om en retorik som grundas i den offermentalitet som är så gångbar i Sverige.
Man ska alltid se sig själv som ett kränkt offer, som alltid missförstås av illvilliga personer med en lika illvillig dold agenda. Sturmark brukar ställa frågan "jag tycker att alla människor ska ha frihet och värdighet (etc. etc.)... Vad är det som är så skrämmande med det?"
(Här kan jag tillägga att Sturmark är en intressant debattör så länge han inte ägnar sig åt dessa fasoner. Han kan vanligtvis argumentera för sin sak på ett bra sätt - och därför behöver han inte utmåla sig som ett offer så ofta som han tenderar att göra).

Samma retorik använder 2005 års Hedeniuspristagare Lena Andersson i dagens DN:
"För tjugo år sedan förväntades i vanliga sällskap den som var kristen förklara sig. I dag är det ateisten som får göra det. Detta trots att ingenting har förändrats i materien.
Den deklarerade ateismen provocerar numera ordentligt, främst intellektuella i kulturskiktet. Med tröttsam frekvens blir ateistens hållning förminskad och medvetet missförstådd. Människor tycker sig höra att ateisten påstår mer än hon gör, att hon sitter inne med triumferande svar på de obesvarade frågorna."

För det första - med risk för att jag medvetet missuppfattar det Andersson skriver - var det bra att den som var kristen för 20 år sedan var tvungen att förklara sig? Är det samtidigt dåligt att ateisten behöver förklara sig nu?
Naturligtvis ska ingen ifrågasättas för, och mot sin vilja behöva förklara sin livsåskådning. Men jag känner inte igen att det skulle vara opportunt att vara kristen i dagens Sverige.
För det andra - blir "intellektuella i kulturskiktet" provocerade av ateism? Det känner jag inte heller igen. Men visa mig gärna en kulturskribent på DN som fått ett raseriutbrott mot ateismen.

Sedan kommer nästa retoriska knep som vi sett förr:
"I Humanisternas reklamkampanj denna vecka lyder texten ”Gud finns nog inte”. Liknande förbehåll hos de troende vore ägnade att förvåna: ”Herren, om han finns och är vad vi förmodar att han är, låter sitt ansikte lysa över dig.”

Humanisterna brukar alltid slå sig för bröstet och hävda att "vi är ödmjuka och är alltid beredda att omvända oss om det skulle finnas några förnuftiga skäl till det".
Det är inte ödmjukt att påstå att man själv är ödmjukare än dem som har en annan livsåskådning än man själv har.
Det är också ett hån mot alla troende och sökande, att påstå att de/vi varken besitter ödmjukhet eller förnuft.