Sola Scientia - Del II

Den danske teologen Niels Christian Hvidt har skrivit boken Mirakler - möten mellan himmel och jord, som handlar om oförklarliga fenomen inom de Katolska och Ortodoxa kyrkorna.
Där beskrivs bl.a. ikoner och statyer som gråter olja eller blod, nattvardsbröd som förvandlas till människokött, ljusmiraklet i Gravkyrkan i Jerusalem och mirakulösa helanden. Dessutom beskrivs de vetenskapliga undersökningar som gjorts kring samtliga mirakel.
I kapitel 15: Miraklets empiriska bevis intervjuar Hvidt Monsignore Michele di Ruberto, som är ”ansvarig för undersökningen av mirakler”. Di Ruberto menar att tro och vetenskap behöver varandra:

”Studiet av miraklerna hjälper vetenskapen att ta steget över gränsen för vad den hittills har känt till. Tron är inte vetenskapens fängelse. De problem som vi idag stöter på från vetenskapligt håll, de har sin grund i fördomar som härrör från den positivistiska uppfattningen att den naturvetenskapliga metoden är den enda rätta för att skaffa sig kunskap. Ända sedan Galileis och Newtons dagar har man menat att naturlagarna var oföränderliga. Men efter 1900-talets tre naturvetenskapliga revolutioner, dvs kvantteorin (Max Planck och Niels Bohr), relativitetsteorin (Albert Einstein) och obestämdhetsrelationen tillsammans med kvantmekaniken (Werner Heisenberg), gäller lagarna bara för en begränsad sektor av den kända delen av naturen. De främsta vetenskapsmännen idag talar därför inte längre om lagar, utan om teorier.
Einstein ger sin syn på vetenskaplig kunskap. Han säger att vetenskapsmännen studerar universum som ett fickur. Man kan inte öppna det och se efter hur det är ihopskruvat, utan man måste komma fram till en teori om vad som finns i det och hur det fungerar genom att observera vad det gör. Om klockan plötsligt ger ifrån sig ett tickande som man inte var beredd på, kan man bli tvungen att ompröva sin teori om hur det fungerar. På samma sätt kan miraklerna bidra till att ge vetenskapen nya teorier om de stora sammanhangen i universum, snarare än att motsäga dem. De kan bli det kraftiga ’tickande’ som pekar på det ’mera mellan himmel och jord’ som vetenskapen ibland missar. Min erfarenhet av att i många år ha sett det fruktbara samarbetet mellan våra läkare och konsulter är att vetenskapen och tron aldrig är motsatta storheter”.

Denna katolska inställning kan jämföras med ateistiska scientisters eviga kraxande om ”Sola Scientia”, vetenskapen allena. De upphöjer vetenskapsmän som i tidigare sekler straffats av kyrkan till helgon och martyrer. Och störst av dem alla är Galileo.

Galileo Galilei hävdade dock att vetenskapen inte alls motsade Guds existens, utan i stället bekräftade den. Han skrev t.ex. att när han tittade genom teleskopet på planeterna som kretsade i sina banor, ”kunde han höra Guds röst i sfärernas musik”.
Galileo menade att naturvetenskap och religion inte var fiender, utan tvärtom bundsförvanter eller ”två olika språk som berättar samma historia, en historia om symmetri och balans: om himmel och helvete, dag och natt, varmt och kallt, Gud och Satan. Både naturvetenskapen och religionen fröjdas åt Guds symmetri, den eviga kampen mellan gott och ont”.

Idag har alltså Katolska Kyrkan samma inställning, medan de ”förnuftiga” ateisterna är allergiska mot allt som har med religion att göra…