Äntligen är Sverige en demokrati värd namnet: Carolina har nämligen rätt att heta Sven! Det är en viss Carolina Orre som i domstol har fått rätt att kalla sig Sven.
Carolina är naturligtvis överlycklig:
Orre säger att den främsta anledningen att hon kämpat är politisk. Hon tycker nämligen att vuxna personer borde ha rätt att få bära de namn de vill och att det är bra om normer kring kön luckras upp.
- Den andra anledningen är att alla män i min släkt heter Sven. Min morfar, som är den närmaste personen i mitt liv, heter Sven. Och det har känts som en enormt viktig grej att få visa vad han betyder för mig.
TT: Vad säger du till kritiker som tycker att det är förvirrande om en kvinna heter något som män brukar heta?
- Då kan man ju fråga vilket pronomen någon vill använda: känner du dig som man eller kvinna? förklarar Carolina Sven Orre.
Tidigare har bara transpersoner fått rätt av domstolar att bära namn som är typiska för både män och kvinnor. Orre är sannolikt den första icke transpersonen som fått den rätten.
- Jag är tjej och tycker om att vara tjej och jag tänker fortsätta att bli kallad Carolina, säger hon.
Jag vill citera Marcus Birro här:
Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?
torsdag 24 september 2009
onsdag 23 september 2009
onsdag 19 augusti 2009
Sola Scientia - Del II
Den danske teologen Niels Christian Hvidt har skrivit boken Mirakler - möten mellan himmel och jord, som handlar om oförklarliga fenomen inom de Katolska och Ortodoxa kyrkorna.
Där beskrivs bl.a. ikoner och statyer som gråter olja eller blod, nattvardsbröd som förvandlas till människokött, ljusmiraklet i Gravkyrkan i Jerusalem och mirakulösa helanden. Dessutom beskrivs de vetenskapliga undersökningar som gjorts kring samtliga mirakel.
I kapitel 15: Miraklets empiriska bevis intervjuar Hvidt Monsignore Michele di Ruberto, som är ”ansvarig för undersökningen av mirakler”. Di Ruberto menar att tro och vetenskap behöver varandra:
”Studiet av miraklerna hjälper vetenskapen att ta steget över gränsen för vad den hittills har känt till. Tron är inte vetenskapens fängelse. De problem som vi idag stöter på från vetenskapligt håll, de har sin grund i fördomar som härrör från den positivistiska uppfattningen att den naturvetenskapliga metoden är den enda rätta för att skaffa sig kunskap. Ända sedan Galileis och Newtons dagar har man menat att naturlagarna var oföränderliga. Men efter 1900-talets tre naturvetenskapliga revolutioner, dvs kvantteorin (Max Planck och Niels Bohr), relativitetsteorin (Albert Einstein) och obestämdhetsrelationen tillsammans med kvantmekaniken (Werner Heisenberg), gäller lagarna bara för en begränsad sektor av den kända delen av naturen. De främsta vetenskapsmännen idag talar därför inte längre om lagar, utan om teorier.
Einstein ger sin syn på vetenskaplig kunskap. Han säger att vetenskapsmännen studerar universum som ett fickur. Man kan inte öppna det och se efter hur det är ihopskruvat, utan man måste komma fram till en teori om vad som finns i det och hur det fungerar genom att observera vad det gör. Om klockan plötsligt ger ifrån sig ett tickande som man inte var beredd på, kan man bli tvungen att ompröva sin teori om hur det fungerar. På samma sätt kan miraklerna bidra till att ge vetenskapen nya teorier om de stora sammanhangen i universum, snarare än att motsäga dem. De kan bli det kraftiga ’tickande’ som pekar på det ’mera mellan himmel och jord’ som vetenskapen ibland missar. Min erfarenhet av att i många år ha sett det fruktbara samarbetet mellan våra läkare och konsulter är att vetenskapen och tron aldrig är motsatta storheter”.
Denna katolska inställning kan jämföras med ateistiska scientisters eviga kraxande om ”Sola Scientia”, vetenskapen allena. De upphöjer vetenskapsmän som i tidigare sekler straffats av kyrkan till helgon och martyrer. Och störst av dem alla är Galileo.
Galileo Galilei hävdade dock att vetenskapen inte alls motsade Guds existens, utan i stället bekräftade den. Han skrev t.ex. att när han tittade genom teleskopet på planeterna som kretsade i sina banor, ”kunde han höra Guds röst i sfärernas musik”.
Galileo menade att naturvetenskap och religion inte var fiender, utan tvärtom bundsförvanter eller ”två olika språk som berättar samma historia, en historia om symmetri och balans: om himmel och helvete, dag och natt, varmt och kallt, Gud och Satan. Både naturvetenskapen och religionen fröjdas åt Guds symmetri, den eviga kampen mellan gott och ont”.
Idag har alltså Katolska Kyrkan samma inställning, medan de ”förnuftiga” ateisterna är allergiska mot allt som har med religion att göra…
Där beskrivs bl.a. ikoner och statyer som gråter olja eller blod, nattvardsbröd som förvandlas till människokött, ljusmiraklet i Gravkyrkan i Jerusalem och mirakulösa helanden. Dessutom beskrivs de vetenskapliga undersökningar som gjorts kring samtliga mirakel.
I kapitel 15: Miraklets empiriska bevis intervjuar Hvidt Monsignore Michele di Ruberto, som är ”ansvarig för undersökningen av mirakler”. Di Ruberto menar att tro och vetenskap behöver varandra:
”Studiet av miraklerna hjälper vetenskapen att ta steget över gränsen för vad den hittills har känt till. Tron är inte vetenskapens fängelse. De problem som vi idag stöter på från vetenskapligt håll, de har sin grund i fördomar som härrör från den positivistiska uppfattningen att den naturvetenskapliga metoden är den enda rätta för att skaffa sig kunskap. Ända sedan Galileis och Newtons dagar har man menat att naturlagarna var oföränderliga. Men efter 1900-talets tre naturvetenskapliga revolutioner, dvs kvantteorin (Max Planck och Niels Bohr), relativitetsteorin (Albert Einstein) och obestämdhetsrelationen tillsammans med kvantmekaniken (Werner Heisenberg), gäller lagarna bara för en begränsad sektor av den kända delen av naturen. De främsta vetenskapsmännen idag talar därför inte längre om lagar, utan om teorier.
Einstein ger sin syn på vetenskaplig kunskap. Han säger att vetenskapsmännen studerar universum som ett fickur. Man kan inte öppna det och se efter hur det är ihopskruvat, utan man måste komma fram till en teori om vad som finns i det och hur det fungerar genom att observera vad det gör. Om klockan plötsligt ger ifrån sig ett tickande som man inte var beredd på, kan man bli tvungen att ompröva sin teori om hur det fungerar. På samma sätt kan miraklerna bidra till att ge vetenskapen nya teorier om de stora sammanhangen i universum, snarare än att motsäga dem. De kan bli det kraftiga ’tickande’ som pekar på det ’mera mellan himmel och jord’ som vetenskapen ibland missar. Min erfarenhet av att i många år ha sett det fruktbara samarbetet mellan våra läkare och konsulter är att vetenskapen och tron aldrig är motsatta storheter”.
Denna katolska inställning kan jämföras med ateistiska scientisters eviga kraxande om ”Sola Scientia”, vetenskapen allena. De upphöjer vetenskapsmän som i tidigare sekler straffats av kyrkan till helgon och martyrer. Och störst av dem alla är Galileo.
Galileo Galilei hävdade dock att vetenskapen inte alls motsade Guds existens, utan i stället bekräftade den. Han skrev t.ex. att när han tittade genom teleskopet på planeterna som kretsade i sina banor, ”kunde han höra Guds röst i sfärernas musik”.
Galileo menade att naturvetenskap och religion inte var fiender, utan tvärtom bundsförvanter eller ”två olika språk som berättar samma historia, en historia om symmetri och balans: om himmel och helvete, dag och natt, varmt och kallt, Gud och Satan. Både naturvetenskapen och religionen fröjdas åt Guds symmetri, den eviga kampen mellan gott och ont”.
Idag har alltså Katolska Kyrkan samma inställning, medan de ”förnuftiga” ateisterna är allergiska mot allt som har med religion att göra…
Sola Scientia - Del I
I början av förra seklet växte en ny teori om universum fram. En teori som skulle påverka vår syn på slumpen för alltid. Kvantmekaniken utmanade plötsligt Isaac Newtons mer än tvåhundra år gamla principer där en rullande kula följde samma väg var gång man rullade den – förutsatt att rullandet utfördes på exakt samma sätt varje gång. Världen var enkel. Visste man bara förutsättningarna vid en viss tidpunkt gick det att förutsäga framtiden.
Men så inträffade något. Plötsligt var ingenting säkert. Djupt nere på atomnivå bytte kulorna skepnad till ett moln av sannolikheter. Den ena kulrullningen var inte den andra lik. Framtiden delade sig i tusentals möjligheter. Det säkra blev det sannolika.
Kvantmekanikens inneboende slumpmässighet blev slutet på Einsteins dröm ”om att universum i sin helhet kunde innefattas av människans föreställningsförmåga”, skriver Raymond Snijders i sin bok Einsteins världsbild.
De enkla svaren blev komplicerade och den nya fysiken gjorde i ett slag världen obegriplig för alla som inte kan avancerad matematik. För Albert Einstein var detta alltför utmanande. Visserligen hade han själv bidragit till den nya fysiken med sina formler. Men att överge känt territorium känns otryggt.
”Gud spelar inte tärning”, försvarade sig Einstein när han ställdes inför den danske fysikern Niels Bohrs nya och utmanande uträkningar. Einstein ville se en matematisk lagbundenhet, ett kosmiskt urverk utan överraskningar där den ena händelsen följde på den andra. Med tiden har det dock visat sig att Gud spelar både tärning och bingolotto och att Bohr fick rätt.
Ur boken Det okända av Clas Svahn, kapitlet "Slumpens skördar".
Nu tror jag att Gud varken spelar tärning eller något annat, men däremot att det finns "något" som styr slumpen. Bohr ska också ha blivit mer och mer gudstroende, ju längre han kom i sin forskning. Den logiska positivismen, kanske främst företrädd av upplysningsfilosofen David Hume, med sin tro på att allt var lagbundet och att allt kan förklaras i matematiska formler fick sig en knäpp på näsan.
George Smoot, som 2006 fick nobelpriset i fysik för sin forskning kring universums uppkomst, talar om den kosmiska bakgrundsstrålningen som fingeravtryck från skaparen. Och Einstein menade att "den som ser naturens perfektion men inte tror på Gud, är en dåre".
Men så inträffade något. Plötsligt var ingenting säkert. Djupt nere på atomnivå bytte kulorna skepnad till ett moln av sannolikheter. Den ena kulrullningen var inte den andra lik. Framtiden delade sig i tusentals möjligheter. Det säkra blev det sannolika.
Kvantmekanikens inneboende slumpmässighet blev slutet på Einsteins dröm ”om att universum i sin helhet kunde innefattas av människans föreställningsförmåga”, skriver Raymond Snijders i sin bok Einsteins världsbild.
De enkla svaren blev komplicerade och den nya fysiken gjorde i ett slag världen obegriplig för alla som inte kan avancerad matematik. För Albert Einstein var detta alltför utmanande. Visserligen hade han själv bidragit till den nya fysiken med sina formler. Men att överge känt territorium känns otryggt.
”Gud spelar inte tärning”, försvarade sig Einstein när han ställdes inför den danske fysikern Niels Bohrs nya och utmanande uträkningar. Einstein ville se en matematisk lagbundenhet, ett kosmiskt urverk utan överraskningar där den ena händelsen följde på den andra. Med tiden har det dock visat sig att Gud spelar både tärning och bingolotto och att Bohr fick rätt.
Ur boken Det okända av Clas Svahn, kapitlet "Slumpens skördar".
Nu tror jag att Gud varken spelar tärning eller något annat, men däremot att det finns "något" som styr slumpen. Bohr ska också ha blivit mer och mer gudstroende, ju längre han kom i sin forskning. Den logiska positivismen, kanske främst företrädd av upplysningsfilosofen David Hume, med sin tro på att allt var lagbundet och att allt kan förklaras i matematiska formler fick sig en knäpp på näsan.
George Smoot, som 2006 fick nobelpriset i fysik för sin forskning kring universums uppkomst, talar om den kosmiska bakgrundsstrålningen som fingeravtryck från skaparen. Och Einstein menade att "den som ser naturens perfektion men inte tror på Gud, är en dåre".
söndag 2 augusti 2009
Förvånande?
Johan Wennström har skrivit en läsvärd artikel om positiv psykologi i dagens svd.
Jag tänkte hämta några citat från artikeln:
"Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga."
(...)
"Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet."
Och Wennström avslutar med:
"Fascinerande nog har positiv psykologi på så sätt kunnat ge nytt liv åt den uråldriga diskussionen om det som i tidernas begynnelse kallades dygder. Det visar sig att de gamla så kallade kardinaldygderna – rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet samt tro, hopp och kärlek – är lika viktiga för människan idag som någonsin.
Dessa dygder, som tar sig uttryck i goda personliga egenskaper, är vad som rustar oss för livet och hjälper oss mot det inre mörker som i värsta fall kan slå över i depression och andra psykiska sjukdomar. Människor som är hoppfulla, optimistiska och har en positiv syn på åldrandet tenderar dessutom att leva längre än cyniker och pessimister.
Också tron är en relevant dygd idag, men inte nödvändigtvis den gudliga tron. Snarare handlar det om att välja bort värdenihilismen och sedan tro på att livet har mening. Att vara ödmjuk inför att vi är små varelser men samtidigt våga hoppas att vår plats på jorden inte är resultatet av en slump bidrar, enligt den nya positiva psykologin, till högre tillfredsställelse i livet.
Dygder är ytterligare någonting som vi trodde att vi kunde leva utan. En gång uppfattades de som självklara inslag i det goda livet men i moderna tider har de förhånats och pekats ut som sociala konstruktioner.
Inget kan vara mer fel. Dygderna växte förmodligen fram evolutionärt för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen. Sedan dess har vårt behov av dygder, och de sociala institutioner som främjar dem, uppenbarligen förändrats mycket litet. Det lär oss de positiva psykologerna, och en söndag som idag kan det vara värt att lyssna.
Är någon förvånad (förutom ateister, feminister och liberaler, förstås)?
Att skriva så i en svensk dagstidning 2009 är som att svära i kyrkan, om man säger så.
Läs även Wennströms intervju med Thomas Gür.
Jag tänkte hämta några citat från artikeln:
"Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga."
(...)
"Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet."
Och Wennström avslutar med:
"Fascinerande nog har positiv psykologi på så sätt kunnat ge nytt liv åt den uråldriga diskussionen om det som i tidernas begynnelse kallades dygder. Det visar sig att de gamla så kallade kardinaldygderna – rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet samt tro, hopp och kärlek – är lika viktiga för människan idag som någonsin.
Dessa dygder, som tar sig uttryck i goda personliga egenskaper, är vad som rustar oss för livet och hjälper oss mot det inre mörker som i värsta fall kan slå över i depression och andra psykiska sjukdomar. Människor som är hoppfulla, optimistiska och har en positiv syn på åldrandet tenderar dessutom att leva längre än cyniker och pessimister.
Också tron är en relevant dygd idag, men inte nödvändigtvis den gudliga tron. Snarare handlar det om att välja bort värdenihilismen och sedan tro på att livet har mening. Att vara ödmjuk inför att vi är små varelser men samtidigt våga hoppas att vår plats på jorden inte är resultatet av en slump bidrar, enligt den nya positiva psykologin, till högre tillfredsställelse i livet.
Dygder är ytterligare någonting som vi trodde att vi kunde leva utan. En gång uppfattades de som självklara inslag i det goda livet men i moderna tider har de förhånats och pekats ut som sociala konstruktioner.
Inget kan vara mer fel. Dygderna växte förmodligen fram evolutionärt för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen. Sedan dess har vårt behov av dygder, och de sociala institutioner som främjar dem, uppenbarligen förändrats mycket litet. Det lär oss de positiva psykologerna, och en söndag som idag kan det vara värt att lyssna.
Är någon förvånad (förutom ateister, feminister och liberaler, förstås)?
Att skriva så i en svensk dagstidning 2009 är som att svära i kyrkan, om man säger så.
Läs även Wennströms intervju med Thomas Gür.
fredag 24 juli 2009
Sång till Fredrik
Först av allt ska jag säga att jag tycker att Fredrik Reinfeldt är 100 gånger bättre än Mona Sahlin. Men jag måste ändå vara lite taskig mot honom.
För jag har kommit på att en av de bästa låtar jag vet handlar om honom och hans politik - nämligen In Bloom med Nirvana.
Här är texten:
Sell the kids for food
Weather changes moods
Spring is here again
Reproductive glands
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Knows not what it means
And I say yeah...
We can have some more
Nature is a whore
Bruises on the fruit
Tender age in bloom
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Knows not what it means
And I say yeah...
Låten finns i olika versioner, beroende vilken smak man har.
För den som inte alls gillar rock kan jag rekommendera något helt annat än Nirvana.
För den som gillar rock kan jag rekommendera den här versionen.
För den som är Nirvana-nörd som jag är dock den här live-versionen bättre.
Kurt Cobain skulle faktiskt ha fyllt 42 nu i år, men han dog 1994.
Visst är det märkligt att de bästa musikerna dör under mystiska omständigheter just när de är just 27 år? Kurt Cobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin... Det är tur att inte jag är musiker, jag är nämligen 26 år.
Annars var jag nära att ta mitt liv när jag var 18, men lyckligtvis blev det aldrig av. Nu har jag nämligen hittat en mening med mitt liv.
Här är förresten den officiella videon.
För jag har kommit på att en av de bästa låtar jag vet handlar om honom och hans politik - nämligen In Bloom med Nirvana.
Här är texten:
Sell the kids for food
Weather changes moods
Spring is here again
Reproductive glands
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Knows not what it means
And I say yeah...
We can have some more
Nature is a whore
Bruises on the fruit
Tender age in bloom
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Knows not what it means
And I say yeah...
Låten finns i olika versioner, beroende vilken smak man har.
För den som inte alls gillar rock kan jag rekommendera något helt annat än Nirvana.
För den som gillar rock kan jag rekommendera den här versionen.
För den som är Nirvana-nörd som jag är dock den här live-versionen bättre.
Kurt Cobain skulle faktiskt ha fyllt 42 nu i år, men han dog 1994.
Visst är det märkligt att de bästa musikerna dör under mystiska omständigheter just när de är just 27 år? Kurt Cobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin... Det är tur att inte jag är musiker, jag är nämligen 26 år.
Annars var jag nära att ta mitt liv när jag var 18, men lyckligtvis blev det aldrig av. Nu har jag nämligen hittat en mening med mitt liv.
Här är förresten den officiella videon.
måndag 15 juni 2009
Bengt Frithiofsson möter Kenneth Ålborg
Det här är ett onödigt och oseriöst inlägg, men jag kan bara inte låta bli.
Babben Larsson protesterar mot att TV4 romantiserar drickandet vid sina vinprovningar i Nyhetsmorgon:
"Jag har själv levt nära många människor som gått under av alkohol, säger Babben, som när hon själv gästade "Morgonsoffan" fick ett glas vin i handen. Trots att hon hatar vin. Babben tycker att föräldrar borde låta bli att dricka alkohol när barnen växer upp."
Vinexperten Bengt Frithiofsson är annars ganska lustig att titta på, tycker jag. När han dricker och sluddrar fram sina omdömen påminner han mig nämligen om Galenskaparnas gamla sketch, där Kenneth Ålborg (Jan Rippe) tipsade om vad man kunde ha på julbordet i stället för glögg.
Se sketchen på Youtube.
Babben Larsson protesterar mot att TV4 romantiserar drickandet vid sina vinprovningar i Nyhetsmorgon:
"Jag har själv levt nära många människor som gått under av alkohol, säger Babben, som när hon själv gästade "Morgonsoffan" fick ett glas vin i handen. Trots att hon hatar vin. Babben tycker att föräldrar borde låta bli att dricka alkohol när barnen växer upp."
Vinexperten Bengt Frithiofsson är annars ganska lustig att titta på, tycker jag. När han dricker och sluddrar fram sina omdömen påminner han mig nämligen om Galenskaparnas gamla sketch, där Kenneth Ålborg (Jan Rippe) tipsade om vad man kunde ha på julbordet i stället för glögg.
Se sketchen på Youtube.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)