Hen heter Sven

Äntligen är Sverige en demokrati värd namnet: Carolina har nämligen rätt att heta Sven! Det är en viss Carolina Orre som i domstol har fått rätt att kalla sig Sven.

Carolina är naturligtvis överlycklig:
Orre säger att den främsta anledningen att hon kämpat är politisk. Hon tycker nämligen att vuxna personer borde ha rätt att få bära de namn de vill och att det är bra om normer kring kön luckras upp.
- Den andra anledningen är att alla män i min släkt heter Sven. Min morfar, som är den närmaste personen i mitt liv, heter Sven. Och det har känts som en enormt viktig grej att få visa vad han betyder för mig.
TT: Vad säger du till kritiker som tycker att det är förvirrande om en kvinna heter något som män brukar heta?
- Då kan man ju fråga vilket pronomen någon vill använda: känner du dig som man eller kvinna? förklarar Carolina Sven Orre.

Tidigare har bara transpersoner fått rätt av domstolar att bära namn som är typiska för både män och kvinnor. Orre är sannolikt den första icke transpersonen som fått den rätten.
- Jag är tjej och tycker om att vara tjej och jag tänker fortsätta att bli kallad Carolina, säger hon.

Jag vill citera Marcus Birro här:
Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare?

Förvånande?

Johan Wennström har skrivit en läsvärd artikel om positiv psykologi i dagens svd.

Jag tänkte hämta några citat från artikeln:

"Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga."

(...)

"Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet."

Och Wennström avslutar med:

"Fascinerande nog har positiv psykologi på så sätt kunnat ge nytt liv åt den uråldriga diskussionen om det som i tidernas begynnelse kallades dygder. Det visar sig att de gamla så kallade kardinaldygderna – rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet samt tro, hopp och kärlek – är lika viktiga för människan idag som någonsin.

Dessa dygder, som tar sig uttryck i goda personliga egenskaper, är vad som rustar oss för livet och hjälper oss mot det inre mörker som i värsta fall kan slå över i depression och andra psykiska sjukdomar. Människor som är hoppfulla, optimistiska och har en positiv syn på åldrandet tenderar dessutom att leva längre än cyniker och pessimister.

Också tron är en relevant dygd idag, men inte nödvändigtvis den gudliga tron. Snarare handlar det om att välja bort värdenihilismen och sedan tro på att livet har mening. Att vara ödmjuk inför att vi är små varelser men samtidigt våga hoppas att vår plats på jorden inte är resultatet av en slump bidrar, enligt den nya positiva psykologin, till högre tillfredsställelse i livet.

Dygder är ytterligare någonting som vi trodde att vi kunde leva utan. En gång uppfattades de som självklara inslag i det goda livet men i moderna tider har de förhånats och pekats ut som sociala konstruktioner.
Inget kan vara mer fel. Dygderna växte förmodligen fram evolutionärt för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen. Sedan dess har vårt behov av dygder, och de sociala institutioner som främjar dem, uppenbarligen förändrats mycket litet. Det lär oss de positiva psykologerna, och en söndag som idag kan det vara värt att lyssna.

Är någon förvånad (förutom ateister, feminister och liberaler, förstås)?
Att skriva så i en svensk dagstidning 2009 är som att svära i kyrkan, om man säger så.


Läs även Wennströms intervju med Thomas Gür.

Debatt om Påven

I SVT:s debatt igår (del 10 av 17, 24 mars) pratade man om stormen mot Påven och Katolska Kyrkan. Det handlade mest om kondomer och HIV. Det intressantaste i hela debatten var den korta stund Annika Landgren, läkare på Sahlgrenska sjukhuset, fick komma med en mer objektiv syn än vad katolikerna och liberalerna hade på frågan om kondomer vs avhållsamhet (ca 18 minuter in i klippet). Förutom att hon tyckte att RFSU och Påven kört i varsitt dike, lät hon faktiskt påfallande lik de katolska debattörerna. Tyvärr avbröts hon dock snabbt av Åsa Regnér från RFSU. Det hade varit intressant om Landgren hade fått mer tid, men Josefsson verkade inte särskilt intresserad av vad hon hade att säga. Jag antar att han hellre lyssnade på Åsa Regnér och Cecilia Wikström (FP).

Man förundras över okunskapen om Katolska Kyrkan - och oviljan att sätta sig in i vad den står för. Påven är visserligen en intellektuell gigant, men man behöver inte vara lika bildad som honom för att förstå att den ABC-metod (avhållsamhet - trohet - kondomer) som förespråkas i kampen mot könssjukdomar är effektivare än att enbart dela ut gratis preventivmedel och uppmuntra folk att ha många sexpartners.

Uppdatering: Handelsminister Ewa Björling (tidigare humanisternas förkämpe i riksdagen) tycker också att Påvens uttalande var "förfärligt".
Uppdatering II: Fick via en kommentar från Roland en läsvärd länk till en artikel i Washington Post.
Läs även Per Beskows artikel i Dagen.