Abort och liv

Eftersom jag är man har jag kanske inte rätt att uttala mig i abortfrågor, men nu är debatten igång igen och jag kan inte låta bli att blogga ner mina fingrar i syltburken.

Bitte Assarmo skriver på svd:s brännpunkt om dubbelmoralen i debatten om de könsbundna aborterna, där vissa verkar anse att aborter är oproblematiskt så länge de inte utförs pga kön. Assarmo använder ordet cellklump för fostren, vilket Sanna Rayman på samma tidnings ledarblogg reagerar på.
Detta får mig att filosofera lite kring aborter och människoliv. Enligt icke-religiös livsåskådning är väl alla människor – födda eller ofödda – cellklumpar? Vi är lite grann som träd eller ogräs, något som blir till och växer upp av en olycklig slump. Någon själ har vi inte, vi är robotar av kött och blod.
Av någon anledning gäller detta dock bara så länge man är i sin mammas mage, så fort man hoppar ut därifrån blir man lite mer värd. Även om man inte förändras som människa i det ögonblick man föds. Kvinnan bestämmer över sin egen kropp, heter det, och barnet är en del av kvinnokroppen. (När barnet väl fötts blir det däremot en angelägenhet för båda föräldrarna. Den pappa som har 0 % att säga till om under graviditeten blir, lustigt nog, 50 % ansvarig i samma ögonblick som barnet ploppar ut.)

Att göra abort är inte som att operera bort blindtarmen, ändå görs 30-40 000 aborter i Sverige varje år. Det är väl ca 25 % av alla graviditeter och det är på tok för mycket.
Enligt mig finns det bara två moraliskt acceptabla skäl till att göra abort:
1. Kvinnan har blivit våldtagen.
2. Fostervattensprover visar att barnet kommer bli feminist.