Den danske teologen Niels Christian Hvidt har skrivit boken Mirakler - möten mellan himmel och jord, som handlar om oförklarliga fenomen inom de Katolska och Ortodoxa kyrkorna.
Där beskrivs bl.a. ikoner och statyer som gråter olja eller blod, nattvardsbröd som förvandlas till människokött, ljusmiraklet i Gravkyrkan i Jerusalem och mirakulösa helanden. Dessutom beskrivs de vetenskapliga undersökningar som gjorts kring samtliga mirakel.
I kapitel 15: Miraklets empiriska bevis intervjuar Hvidt Monsignore Michele di Ruberto, som är ”ansvarig för undersökningen av mirakler”. Di Ruberto menar att tro och vetenskap behöver varandra:
”Studiet av miraklerna hjälper vetenskapen att ta steget över gränsen för vad den hittills har känt till. Tron är inte vetenskapens fängelse. De problem som vi idag stöter på från vetenskapligt håll, de har sin grund i fördomar som härrör från den positivistiska uppfattningen att den naturvetenskapliga metoden är den enda rätta för att skaffa sig kunskap. Ända sedan Galileis och Newtons dagar har man menat att naturlagarna var oföränderliga. Men efter 1900-talets tre naturvetenskapliga revolutioner, dvs kvantteorin (Max Planck och Niels Bohr), relativitetsteorin (Albert Einstein) och obestämdhetsrelationen tillsammans med kvantmekaniken (Werner Heisenberg), gäller lagarna bara för en begränsad sektor av den kända delen av naturen. De främsta vetenskapsmännen idag talar därför inte längre om lagar, utan om teorier.
Einstein ger sin syn på vetenskaplig kunskap. Han säger att vetenskapsmännen studerar universum som ett fickur. Man kan inte öppna det och se efter hur det är ihopskruvat, utan man måste komma fram till en teori om vad som finns i det och hur det fungerar genom att observera vad det gör. Om klockan plötsligt ger ifrån sig ett tickande som man inte var beredd på, kan man bli tvungen att ompröva sin teori om hur det fungerar. På samma sätt kan miraklerna bidra till att ge vetenskapen nya teorier om de stora sammanhangen i universum, snarare än att motsäga dem. De kan bli det kraftiga ’tickande’ som pekar på det ’mera mellan himmel och jord’ som vetenskapen ibland missar. Min erfarenhet av att i många år ha sett det fruktbara samarbetet mellan våra läkare och konsulter är att vetenskapen och tron aldrig är motsatta storheter”.
Denna katolska inställning kan jämföras med ateistiska scientisters eviga kraxande om ”Sola Scientia”, vetenskapen allena. De upphöjer vetenskapsmän som i tidigare sekler straffats av kyrkan till helgon och martyrer. Och störst av dem alla är Galileo.
Galileo Galilei hävdade dock att vetenskapen inte alls motsade Guds existens, utan i stället bekräftade den. Han skrev t.ex. att när han tittade genom teleskopet på planeterna som kretsade i sina banor, ”kunde han höra Guds röst i sfärernas musik”.
Galileo menade att naturvetenskap och religion inte var fiender, utan tvärtom bundsförvanter eller ”två olika språk som berättar samma historia, en historia om symmetri och balans: om himmel och helvete, dag och natt, varmt och kallt, Gud och Satan. Både naturvetenskapen och religionen fröjdas åt Guds symmetri, den eviga kampen mellan gott och ont”.
Idag har alltså Katolska Kyrkan samma inställning, medan de ”förnuftiga” ateisterna är allergiska mot allt som har med religion att göra…
onsdag 19 augusti 2009
Sola Scientia - Del I
I början av förra seklet växte en ny teori om universum fram. En teori som skulle påverka vår syn på slumpen för alltid. Kvantmekaniken utmanade plötsligt Isaac Newtons mer än tvåhundra år gamla principer där en rullande kula följde samma väg var gång man rullade den – förutsatt att rullandet utfördes på exakt samma sätt varje gång. Världen var enkel. Visste man bara förutsättningarna vid en viss tidpunkt gick det att förutsäga framtiden.
Men så inträffade något. Plötsligt var ingenting säkert. Djupt nere på atomnivå bytte kulorna skepnad till ett moln av sannolikheter. Den ena kulrullningen var inte den andra lik. Framtiden delade sig i tusentals möjligheter. Det säkra blev det sannolika.
Kvantmekanikens inneboende slumpmässighet blev slutet på Einsteins dröm ”om att universum i sin helhet kunde innefattas av människans föreställningsförmåga”, skriver Raymond Snijders i sin bok Einsteins världsbild.
De enkla svaren blev komplicerade och den nya fysiken gjorde i ett slag världen obegriplig för alla som inte kan avancerad matematik. För Albert Einstein var detta alltför utmanande. Visserligen hade han själv bidragit till den nya fysiken med sina formler. Men att överge känt territorium känns otryggt.
”Gud spelar inte tärning”, försvarade sig Einstein när han ställdes inför den danske fysikern Niels Bohrs nya och utmanande uträkningar. Einstein ville se en matematisk lagbundenhet, ett kosmiskt urverk utan överraskningar där den ena händelsen följde på den andra. Med tiden har det dock visat sig att Gud spelar både tärning och bingolotto och att Bohr fick rätt.
Ur boken Det okända av Clas Svahn, kapitlet "Slumpens skördar".
Nu tror jag att Gud varken spelar tärning eller något annat, men däremot att det finns "något" som styr slumpen. Bohr ska också ha blivit mer och mer gudstroende, ju längre han kom i sin forskning. Den logiska positivismen, kanske främst företrädd av upplysningsfilosofen David Hume, med sin tro på att allt var lagbundet och att allt kan förklaras i matematiska formler fick sig en knäpp på näsan.
George Smoot, som 2006 fick nobelpriset i fysik för sin forskning kring universums uppkomst, talar om den kosmiska bakgrundsstrålningen som fingeravtryck från skaparen. Och Einstein menade att "den som ser naturens perfektion men inte tror på Gud, är en dåre".
Men så inträffade något. Plötsligt var ingenting säkert. Djupt nere på atomnivå bytte kulorna skepnad till ett moln av sannolikheter. Den ena kulrullningen var inte den andra lik. Framtiden delade sig i tusentals möjligheter. Det säkra blev det sannolika.
Kvantmekanikens inneboende slumpmässighet blev slutet på Einsteins dröm ”om att universum i sin helhet kunde innefattas av människans föreställningsförmåga”, skriver Raymond Snijders i sin bok Einsteins världsbild.
De enkla svaren blev komplicerade och den nya fysiken gjorde i ett slag världen obegriplig för alla som inte kan avancerad matematik. För Albert Einstein var detta alltför utmanande. Visserligen hade han själv bidragit till den nya fysiken med sina formler. Men att överge känt territorium känns otryggt.
”Gud spelar inte tärning”, försvarade sig Einstein när han ställdes inför den danske fysikern Niels Bohrs nya och utmanande uträkningar. Einstein ville se en matematisk lagbundenhet, ett kosmiskt urverk utan överraskningar där den ena händelsen följde på den andra. Med tiden har det dock visat sig att Gud spelar både tärning och bingolotto och att Bohr fick rätt.
Ur boken Det okända av Clas Svahn, kapitlet "Slumpens skördar".
Nu tror jag att Gud varken spelar tärning eller något annat, men däremot att det finns "något" som styr slumpen. Bohr ska också ha blivit mer och mer gudstroende, ju längre han kom i sin forskning. Den logiska positivismen, kanske främst företrädd av upplysningsfilosofen David Hume, med sin tro på att allt var lagbundet och att allt kan förklaras i matematiska formler fick sig en knäpp på näsan.
George Smoot, som 2006 fick nobelpriset i fysik för sin forskning kring universums uppkomst, talar om den kosmiska bakgrundsstrålningen som fingeravtryck från skaparen. Och Einstein menade att "den som ser naturens perfektion men inte tror på Gud, är en dåre".
söndag 2 augusti 2009
Förvånande?
Johan Wennström har skrivit en läsvärd artikel om positiv psykologi i dagens svd.
Jag tänkte hämta några citat från artikeln:
"Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga."
(...)
"Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet."
Och Wennström avslutar med:
"Fascinerande nog har positiv psykologi på så sätt kunnat ge nytt liv åt den uråldriga diskussionen om det som i tidernas begynnelse kallades dygder. Det visar sig att de gamla så kallade kardinaldygderna – rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet samt tro, hopp och kärlek – är lika viktiga för människan idag som någonsin.
Dessa dygder, som tar sig uttryck i goda personliga egenskaper, är vad som rustar oss för livet och hjälper oss mot det inre mörker som i värsta fall kan slå över i depression och andra psykiska sjukdomar. Människor som är hoppfulla, optimistiska och har en positiv syn på åldrandet tenderar dessutom att leva längre än cyniker och pessimister.
Också tron är en relevant dygd idag, men inte nödvändigtvis den gudliga tron. Snarare handlar det om att välja bort värdenihilismen och sedan tro på att livet har mening. Att vara ödmjuk inför att vi är små varelser men samtidigt våga hoppas att vår plats på jorden inte är resultatet av en slump bidrar, enligt den nya positiva psykologin, till högre tillfredsställelse i livet.
Dygder är ytterligare någonting som vi trodde att vi kunde leva utan. En gång uppfattades de som självklara inslag i det goda livet men i moderna tider har de förhånats och pekats ut som sociala konstruktioner.
Inget kan vara mer fel. Dygderna växte förmodligen fram evolutionärt för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen. Sedan dess har vårt behov av dygder, och de sociala institutioner som främjar dem, uppenbarligen förändrats mycket litet. Det lär oss de positiva psykologerna, och en söndag som idag kan det vara värt att lyssna.
Är någon förvånad (förutom ateister, feminister och liberaler, förstås)?
Att skriva så i en svensk dagstidning 2009 är som att svära i kyrkan, om man säger så.
Läs även Wennströms intervju med Thomas Gür.
Jag tänkte hämta några citat från artikeln:
"Mycket av det som bidrar till att göra människor lyckliga, nöjdare med tillvaron och därmed starkare som individer är nämligen institutioner och sociala företeelser som entusiastiskt har övergivits. Dit hör exempelvis stabila familjeband, långvariga äktenskap och andra typer av varaktiga förhållanden. Stadiga gemenskaper i allmänhet, kan man säga."
(...)
"Martin Seligman visar till exempel att personer som gifter sig och håller ihop är lyckligare än andra. Dessutom är de mer tåliga i olika krissituationer. Institutionen äktenskapet spelar roll; människor i samboförhållanden är mindre nöjda med sina liv än de som inför en gud och församling lovat varandra evig trohet."
Och Wennström avslutar med:
"Fascinerande nog har positiv psykologi på så sätt kunnat ge nytt liv åt den uråldriga diskussionen om det som i tidernas begynnelse kallades dygder. Det visar sig att de gamla så kallade kardinaldygderna – rättrådighet, tapperhet, vishet och måttfullhet samt tro, hopp och kärlek – är lika viktiga för människan idag som någonsin.
Dessa dygder, som tar sig uttryck i goda personliga egenskaper, är vad som rustar oss för livet och hjälper oss mot det inre mörker som i värsta fall kan slå över i depression och andra psykiska sjukdomar. Människor som är hoppfulla, optimistiska och har en positiv syn på åldrandet tenderar dessutom att leva längre än cyniker och pessimister.
Också tron är en relevant dygd idag, men inte nödvändigtvis den gudliga tron. Snarare handlar det om att välja bort värdenihilismen och sedan tro på att livet har mening. Att vara ödmjuk inför att vi är små varelser men samtidigt våga hoppas att vår plats på jorden inte är resultatet av en slump bidrar, enligt den nya positiva psykologin, till högre tillfredsställelse i livet.
Dygder är ytterligare någonting som vi trodde att vi kunde leva utan. En gång uppfattades de som självklara inslag i det goda livet men i moderna tider har de förhånats och pekats ut som sociala konstruktioner.
Inget kan vara mer fel. Dygderna växte förmodligen fram evolutionärt för att stödja människornas trygghet och överlevnad på savannerna och i de karga landskapen. Sedan dess har vårt behov av dygder, och de sociala institutioner som främjar dem, uppenbarligen förändrats mycket litet. Det lär oss de positiva psykologerna, och en söndag som idag kan det vara värt att lyssna.
Är någon förvånad (förutom ateister, feminister och liberaler, förstås)?
Att skriva så i en svensk dagstidning 2009 är som att svära i kyrkan, om man säger så.
Läs även Wennströms intervju med Thomas Gür.
fredag 24 juli 2009
Sång till Fredrik
Först av allt ska jag säga att jag tycker att Fredrik Reinfeldt är 100 gånger bättre än Mona Sahlin. Men jag måste ändå vara lite taskig mot honom.
För jag har kommit på att en av de bästa låtar jag vet handlar om honom och hans politik - nämligen In Bloom med Nirvana.
Här är texten:
Sell the kids for food
Weather changes moods
Spring is here again
Reproductive glands
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Knows not what it means
And I say yeah...
We can have some more
Nature is a whore
Bruises on the fruit
Tender age in bloom
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Knows not what it means
And I say yeah...
Låten finns i olika versioner, beroende vilken smak man har.
För den som inte alls gillar rock kan jag rekommendera något helt annat än Nirvana.
För den som gillar rock kan jag rekommendera den här versionen.
För den som är Nirvana-nörd som jag är dock den här live-versionen bättre.
Kurt Cobain skulle faktiskt ha fyllt 42 nu i år, men han dog 1994.
Visst är det märkligt att de bästa musikerna dör under mystiska omständigheter just när de är just 27 år? Kurt Cobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin... Det är tur att inte jag är musiker, jag är nämligen 26 år.
Annars var jag nära att ta mitt liv när jag var 18, men lyckligtvis blev det aldrig av. Nu har jag nämligen hittat en mening med mitt liv.
Här är förresten den officiella videon.
För jag har kommit på att en av de bästa låtar jag vet handlar om honom och hans politik - nämligen In Bloom med Nirvana.
Här är texten:
Sell the kids for food
Weather changes moods
Spring is here again
Reproductive glands
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Knows not what it means
And I say yeah...
We can have some more
Nature is a whore
Bruises on the fruit
Tender age in bloom
He’s the one
Who likes all our pretty songs
And he likes to sing along
And he likes to shoot his gun
But he knows not what it means
Knows not what it means
And I say yeah...
Låten finns i olika versioner, beroende vilken smak man har.
För den som inte alls gillar rock kan jag rekommendera något helt annat än Nirvana.
För den som gillar rock kan jag rekommendera den här versionen.
För den som är Nirvana-nörd som jag är dock den här live-versionen bättre.
Kurt Cobain skulle faktiskt ha fyllt 42 nu i år, men han dog 1994.
Visst är det märkligt att de bästa musikerna dör under mystiska omständigheter just när de är just 27 år? Kurt Cobain, Jim Morrison, Jimi Hendrix, Janis Joplin... Det är tur att inte jag är musiker, jag är nämligen 26 år.
Annars var jag nära att ta mitt liv när jag var 18, men lyckligtvis blev det aldrig av. Nu har jag nämligen hittat en mening med mitt liv.
Här är förresten den officiella videon.
måndag 15 juni 2009
Bengt Frithiofsson möter Kenneth Ålborg
Det här är ett onödigt och oseriöst inlägg, men jag kan bara inte låta bli.
Babben Larsson protesterar mot att TV4 romantiserar drickandet vid sina vinprovningar i Nyhetsmorgon:
"Jag har själv levt nära många människor som gått under av alkohol, säger Babben, som när hon själv gästade "Morgonsoffan" fick ett glas vin i handen. Trots att hon hatar vin. Babben tycker att föräldrar borde låta bli att dricka alkohol när barnen växer upp."
Vinexperten Bengt Frithiofsson är annars ganska lustig att titta på, tycker jag. När han dricker och sluddrar fram sina omdömen påminner han mig nämligen om Galenskaparnas gamla sketch, där Kenneth Ålborg (Jan Rippe) tipsade om vad man kunde ha på julbordet i stället för glögg.
Se sketchen på Youtube.
Babben Larsson protesterar mot att TV4 romantiserar drickandet vid sina vinprovningar i Nyhetsmorgon:
"Jag har själv levt nära många människor som gått under av alkohol, säger Babben, som när hon själv gästade "Morgonsoffan" fick ett glas vin i handen. Trots att hon hatar vin. Babben tycker att föräldrar borde låta bli att dricka alkohol när barnen växer upp."
Vinexperten Bengt Frithiofsson är annars ganska lustig att titta på, tycker jag. När han dricker och sluddrar fram sina omdömen påminner han mig nämligen om Galenskaparnas gamla sketch, där Kenneth Ålborg (Jan Rippe) tipsade om vad man kunde ha på julbordet i stället för glögg.
Se sketchen på Youtube.
torsdag 11 juni 2009
Retorik som provocerar
Man irriterar sig lätt på sina "motståndares" retorik. I mitt fall har irritationen, när det handlar om livsåskådningsfrågor, ofta riktat sig mot den retorik som Christer Sturmark använder när han debatterar. Det handlar om en retorik som grundas i den offermentalitet som är så gångbar i Sverige.
Man ska alltid se sig själv som ett kränkt offer, som alltid missförstås av illvilliga personer med en lika illvillig dold agenda. Sturmark brukar ställa frågan "jag tycker att alla människor ska ha frihet och värdighet (etc. etc.)... Vad är det som är så skrämmande med det?"
(Här kan jag tillägga att Sturmark är en intressant debattör så länge han inte ägnar sig åt dessa fasoner. Han kan vanligtvis argumentera för sin sak på ett bra sätt - och därför behöver han inte utmåla sig som ett offer så ofta som han tenderar att göra).
Samma retorik använder 2005 års Hedeniuspristagare Lena Andersson i dagens DN:
"För tjugo år sedan förväntades i vanliga sällskap den som var kristen förklara sig. I dag är det ateisten som får göra det. Detta trots att ingenting har förändrats i materien.
Den deklarerade ateismen provocerar numera ordentligt, främst intellektuella i kulturskiktet. Med tröttsam frekvens blir ateistens hållning förminskad och medvetet missförstådd. Människor tycker sig höra att ateisten påstår mer än hon gör, att hon sitter inne med triumferande svar på de obesvarade frågorna."
För det första - med risk för att jag medvetet missuppfattar det Andersson skriver - var det bra att den som var kristen för 20 år sedan var tvungen att förklara sig? Är det samtidigt dåligt att ateisten behöver förklara sig nu?
Naturligtvis ska ingen ifrågasättas för, och mot sin vilja behöva förklara sin livsåskådning. Men jag känner inte igen att det skulle vara opportunt att vara kristen i dagens Sverige.
För det andra - blir "intellektuella i kulturskiktet" provocerade av ateism? Det känner jag inte heller igen. Men visa mig gärna en kulturskribent på DN som fått ett raseriutbrott mot ateismen.
Sedan kommer nästa retoriska knep som vi sett förr:
"I Humanisternas reklamkampanj denna vecka lyder texten ”Gud finns nog inte”. Liknande förbehåll hos de troende vore ägnade att förvåna: ”Herren, om han finns och är vad vi förmodar att han är, låter sitt ansikte lysa över dig.”
Humanisterna brukar alltid slå sig för bröstet och hävda att "vi är ödmjuka och är alltid beredda att omvända oss om det skulle finnas några förnuftiga skäl till det".
Det är inte ödmjukt att påstå att man själv är ödmjukare än dem som har en annan livsåskådning än man själv har.
Det är också ett hån mot alla troende och sökande, att påstå att de/vi varken besitter ödmjukhet eller förnuft.
Man ska alltid se sig själv som ett kränkt offer, som alltid missförstås av illvilliga personer med en lika illvillig dold agenda. Sturmark brukar ställa frågan "jag tycker att alla människor ska ha frihet och värdighet (etc. etc.)... Vad är det som är så skrämmande med det?"
(Här kan jag tillägga att Sturmark är en intressant debattör så länge han inte ägnar sig åt dessa fasoner. Han kan vanligtvis argumentera för sin sak på ett bra sätt - och därför behöver han inte utmåla sig som ett offer så ofta som han tenderar att göra).
Samma retorik använder 2005 års Hedeniuspristagare Lena Andersson i dagens DN:
"För tjugo år sedan förväntades i vanliga sällskap den som var kristen förklara sig. I dag är det ateisten som får göra det. Detta trots att ingenting har förändrats i materien.
Den deklarerade ateismen provocerar numera ordentligt, främst intellektuella i kulturskiktet. Med tröttsam frekvens blir ateistens hållning förminskad och medvetet missförstådd. Människor tycker sig höra att ateisten påstår mer än hon gör, att hon sitter inne med triumferande svar på de obesvarade frågorna."
För det första - med risk för att jag medvetet missuppfattar det Andersson skriver - var det bra att den som var kristen för 20 år sedan var tvungen att förklara sig? Är det samtidigt dåligt att ateisten behöver förklara sig nu?
Naturligtvis ska ingen ifrågasättas för, och mot sin vilja behöva förklara sin livsåskådning. Men jag känner inte igen att det skulle vara opportunt att vara kristen i dagens Sverige.
För det andra - blir "intellektuella i kulturskiktet" provocerade av ateism? Det känner jag inte heller igen. Men visa mig gärna en kulturskribent på DN som fått ett raseriutbrott mot ateismen.
Sedan kommer nästa retoriska knep som vi sett förr:
"I Humanisternas reklamkampanj denna vecka lyder texten ”Gud finns nog inte”. Liknande förbehåll hos de troende vore ägnade att förvåna: ”Herren, om han finns och är vad vi förmodar att han är, låter sitt ansikte lysa över dig.”
Humanisterna brukar alltid slå sig för bröstet och hävda att "vi är ödmjuka och är alltid beredda att omvända oss om det skulle finnas några förnuftiga skäl till det".
Det är inte ödmjukt att påstå att man själv är ödmjukare än dem som har en annan livsåskådning än man själv har.
Det är också ett hån mot alla troende och sökande, att påstå att de/vi varken besitter ödmjukhet eller förnuft.
onsdag 3 juni 2009
I Gudruns värld...
Gudrun Schyman gör nya, desperata utspel för att få utrymme i media. I Aftonbladet skriver hon idag att "Folkpartiet borde ta avstånd från abortmotståndaren Utbult":
"På åttonde plats på Folkpartiets EU-lista står Roland Utbult, en frikyrklig musiker som gjort sig känd för abortmotstånd och familjefundamentalistiska värderingar. Hur har han hamnat där, och vad säger det om jämställdhetsfrågornas ställning i Folkpartiet?
Utbults kampanjsida inför EU-valet innehåller rubriker som ”Sex är inte enbart njutning” och ”Minska antalet oönskade graviditeter”. Abortstatistiken kommenterar Utbult så här: ”Som synes är läget allvarligt. Det krävs en förändring. Det handlar inte bara om enskilda människors hälsa, det handlar också om en hel nations välbefinnande.”
Man kan lätt få för sig att man hamnat hos en extrem kristdemokrat snarare än en folkpartist."
I Gudruns värld är det alltså extremt att vilja minska antalet oönskade graviditeter. Att se 30-40 000 aborter per år, bara i Sverige, som ett problem gör att man stämplas som fundamentalist. Ja till livet behöver inga vänner när de har Gudrun som fiende.
Hon fortsätter:
"Varje år dör omkring 75 000 kvinnor på grund av inskränkningar av aborträtten och hundratusentals kvinnor skadas svårt, ofta som en direkt konsekvens av den så kallade kristna konservatism som Roland Utbults likasinnade företräder runt om i världen."
Jag är övertygad om att Utbult inte är emot aborter som räddar kvinnans liv. Det finns överhuvudtaget få kristna som vill förbjuda aborter i sådana lägen.
(Men Gudrun glömde visst att ange en siffra för hur många aborter som görs per år. Siffran 75 000 döda kvinnor hade hon också gärna fått utveckla mer.)
"Folkpartiets ledning, partiets övriga EU-kandidater och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni borde ta avstånd från Roland Utbult och uppmana väljare att i stället rösta på kandidater som anser att rätten till abort måste vara en prioriterad fråga i EU. Folkpartiet har annars än en gång visat att de förlorat sitt förtroende som feministiskt parti."
Om de förlorar det förtroendet så vinner de tillbaka en del av mitt förtroende i stället.
På sin hemsida skriver "fundamentalisten" Utbult så här om sin kristna värdegrund (känsliga läsare varnas för att följande rader kan vara mycket provocerande):
Mitt politiska arbete bygger på kristna grundvärden som rättvisa, gemenskap och alla människors lika värde. Det handlar om en demokratisyn där man genom möten i ögonhöjd med människor påverkar till ökad förståelse, försoning och tolerans. Även den som ligger ner kan man möta i ögonhöjd.
Vi har byggt vårt samhälle på dessa kristna grundvärden. Det vill jag bygga vidare på i mitt politiska engagemang eftersom jag ser att dessa värden håller på att gå förlorade och behöver återupprättas. Martin Luther King beskriver i sin självbiografi: ”Det var inte de svartas ilska eller vrede som gjorde att de reste sig mot de vitas makt. Det var Jesu bergspredikan.”
Läs även Dagens ledarblogg.
"På åttonde plats på Folkpartiets EU-lista står Roland Utbult, en frikyrklig musiker som gjort sig känd för abortmotstånd och familjefundamentalistiska värderingar. Hur har han hamnat där, och vad säger det om jämställdhetsfrågornas ställning i Folkpartiet?
Utbults kampanjsida inför EU-valet innehåller rubriker som ”Sex är inte enbart njutning” och ”Minska antalet oönskade graviditeter”. Abortstatistiken kommenterar Utbult så här: ”Som synes är läget allvarligt. Det krävs en förändring. Det handlar inte bara om enskilda människors hälsa, det handlar också om en hel nations välbefinnande.”
Man kan lätt få för sig att man hamnat hos en extrem kristdemokrat snarare än en folkpartist."
I Gudruns värld är det alltså extremt att vilja minska antalet oönskade graviditeter. Att se 30-40 000 aborter per år, bara i Sverige, som ett problem gör att man stämplas som fundamentalist. Ja till livet behöver inga vänner när de har Gudrun som fiende.
Hon fortsätter:
"Varje år dör omkring 75 000 kvinnor på grund av inskränkningar av aborträtten och hundratusentals kvinnor skadas svårt, ofta som en direkt konsekvens av den så kallade kristna konservatism som Roland Utbults likasinnade företräder runt om i världen."
Jag är övertygad om att Utbult inte är emot aborter som räddar kvinnans liv. Det finns överhuvudtaget få kristna som vill förbjuda aborter i sådana lägen.
(Men Gudrun glömde visst att ange en siffra för hur många aborter som görs per år. Siffran 75 000 döda kvinnor hade hon också gärna fått utveckla mer.)
"Folkpartiets ledning, partiets övriga EU-kandidater och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni borde ta avstånd från Roland Utbult och uppmana väljare att i stället rösta på kandidater som anser att rätten till abort måste vara en prioriterad fråga i EU. Folkpartiet har annars än en gång visat att de förlorat sitt förtroende som feministiskt parti."
Om de förlorar det förtroendet så vinner de tillbaka en del av mitt förtroende i stället.
På sin hemsida skriver "fundamentalisten" Utbult så här om sin kristna värdegrund (känsliga läsare varnas för att följande rader kan vara mycket provocerande):
Mitt politiska arbete bygger på kristna grundvärden som rättvisa, gemenskap och alla människors lika värde. Det handlar om en demokratisyn där man genom möten i ögonhöjd med människor påverkar till ökad förståelse, försoning och tolerans. Även den som ligger ner kan man möta i ögonhöjd.
Vi har byggt vårt samhälle på dessa kristna grundvärden. Det vill jag bygga vidare på i mitt politiska engagemang eftersom jag ser att dessa värden håller på att gå förlorade och behöver återupprättas. Martin Luther King beskriver i sin självbiografi: ”Det var inte de svartas ilska eller vrede som gjorde att de reste sig mot de vitas makt. Det var Jesu bergspredikan.”
Läs även Dagens ledarblogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)